om man inte har tvingats upp väckarklockan för att klä på sig halva gardroben för att sedan gå ut.
Ja UT där snön ligge vit men sträcker sig till midjan och solenskinner, men det är -24 grader.
Då jälvar vet man att man lever! Sen när man kommer fram till angiven destination så är näsan röd som rudolfs halsduken frusen av utandningsluften och fötterna precis så kalla att man inte känner om man trampar eller lyfter foten.
Tack för köld knäppen!

Nu är jag iallafall ledig nån dag så jag hinner ikapp med skrivandet av antologin, vilket jag ser framemot men först ett avsnitt av Gilmoregirls.

(men vackert är det)